Vilken otrolig upplevelse detta världsmästerskap blev – på alla tänkbara sätt. Från att vi överhuvudtaget lyckades ta oss i väg med ett lag, till att vi lyckas vinna publikens hjärtan. Det här är en helg jag aldrig kommer glömma. Nu ska jag försöka sammanfatta denna resa, detta äventyr, på bästa sätt.
Resan börjar när vi anländer till Winterthur i Schweiz. Där möts vi av ett fantastiskt väder, 25–30 grader varmt och en känsla av svensk högsommar.
Vi är ett gäng som har kämpat länge för att ens få ihop ett landslag och som nu äntligen är på plats. Bara det en vinst i sig.
Dramatiken börjar dock direkt. Precis innan hela laget skall samlas får vi besked om att vår ordinarie målvakt inte kan följa med. Hans flyg blir inställt i sista stund, och där står vi utan någon som kan stå i mål. I panikens hetta tar vi det mest rättvisa beslutet vi kan komma på, vi lottar. Den som lotten faller på visar sig dock ha ett stort problem, han är nästintill blind utan sina glasögon och som inte går att ha under hjälmen.
Mitt i detta kaos kliver vår 67-årige coach fram. Han ser hur desperata vi är och hur besvikna vissa är när de inser att de kanske behöver offra sin position som utespelare. Utan att tveka erbjuder han sig att stå i mål i den första matchen. Det är en oerhörd gest som visar på vilken sammanhållning vi har i laget.
Efter det tog vår kapten över rollen som målvakt – och han gör det med bravur. Han inleder sin målvaktskarriär med att rädda samtliga straffar i en match, tre totalt. En helt otrolig insats som får hela laget att lyfta sig.
Turneringen i sig blir en ögonöppnare. Mina lagkamrater blir snabbt medvetna om vilken nivå de andra lagen ligger på. Tempot, tekniken och rutinen hos våra motståndare är något vi aldrig tidigare upplevt. Men inte en enda gång hänger någon med huvudet. Oavsett resultat, så håller vi humöret och stoltheten uppe. Vi kämpar, vi sliter, och vi gör vårt allra bästa i varje sekund på planen.
Personligen är jag enormt stolt – både över mina lagkamrater och över min egen insats. Jag får äran att skriva in mig i historieböckerna genom att göra Colombias allra första landslagsmål i innebandy. Inte bara ett, utan alla fem målen som gjordes. Det är något jag kommer att bära med mig resten av livet.
Ett av de mest magiska ögonblicken under turneringen är när supportrar från andra länder börjar ropa mitt namn – ”Vamos Gabriel!” – varje gång jag får bollen och driver den framåt. Att känna stödet, att höra ropen ger mig gåshud. Det visar att även om vi inte vann några matcher, så vinner vi något annat – publikens hjärtan.
Som spelare och vice sportpresident för innebandy i Colombia vet jag att detta bara är början. Vi har tagit vårt första steg ut på den internationella scenen och vi visar vad Colombia står för: hjärta, passion, och orubblig vilja. Vi kommer tillbaka – starkare, mer förberedda och ännu mer hungriga.
Det här är inte slutet. Det är bara början. Vamos Colombia, vamos!
Gabriel Björkman
Kommentarer
Bra skrivet och vilken häftig resa!